21:01:51
Att söka lyckan.
"En sak är säker. Lycka är inte alltid detsamma som godhet. Men jag tror att vi, genom att sträva efter att bli goda människor, så blir vi lyckligare. Jag vill bli en bättre människa 2016. En människa som gör gott för andra, som inte bara göder min egen individuella lilla tomtemyslycka. Jag vill fortsätta vara en del av det som hände i Sverige under hösten. Då så många svenskar vaknade upp ur den här kollektiva normaliseringen av att skita i människor som lider fasansfull nöd. De massiva reaktioner som bilden på 3-åriga Ailan Kurdi från Syrien väckte i Sverige och Europa ger mig ändå hopp. Plötsligt så kände jag att det här är mitt Sverige. Det här är det Sverige som jag älskar. Ett Sverige som öppnar dörren för människor i nöd.
Och vägen till Lycka:
Självrannsakan. Att bikta sig och titta på sina synder, det är lyckometoder som verkar ha förpassats längst in i garderoben i vår tid. Ingenstans ser jag bokomslag med titlar som "Självrannsakan - vägen till frihet" eller "Erkänn dina brister och fel - bli lycklig". Det här är helt enkelt ocharmiga, icke-säljiga titlar som moderna KBT-självhjälpsgurus undviker. Troligtvis för de inte skulle sälja. Vi vill ju istället fortsätta ego-hjulet och ego-djödslande listor på allt bra vi gör. På allt vi lyckats åstadkomma och alla mål vi vill lyckas uppnå. Och drömmar om att nå fram dit. Göra goda affirmationer på kvällarna där vi intalar oss att vi duger som vi är, att vi är värda allt vi drömmer om och har rätt att vara lyckliga. Men för att komma till den där känslan av att duga som man är, så tror jag att man måste omfamna även det där fula hos sig. Hur ska man annars kunna bli en bättre människa? Hur ska man annars kunna känna sig hel? Nu börjar vi närma oss en viktig del av lösningen på gåtan om lyckoformen, tror jag. Självrannsakan. När jag tänker efter lite så var 2015 året då jag äntligen fick tummen ur arslet och gjorde en grundig, oförskräckt moralisk självrannsakan. Jag har under flera års tid arbetat i ett 12-stegsprogram i mitt medberoende men alltid bangat när fjärde steget som manar till just en grundlig och oförskräckt självrannsakan har närmat sig. Den där självrannsakan, usch! Det har gått alldeles utmärkt att lista allt som jag har blivit utsatt för genom åren, att se mig själv som det goda offret och de andra som onda förövare. Att lista mina egna fel och brister, nej, det kändes onödigt och smått omöjligt. Varför göra så stort väsen av det liksom? Det har ju alltid funnits någon runt om mig som har betett sig sämre, som har varit ondare, som har fuckat upp mer än jag. Jag har gärna velat att mina anhöriga beroendesjuka ska göra det där steget. Men att jag, som är en ganska så genomgod människa skulle göra det, det har som sagt nästan kännts löjeväckande. Vi är många därute som gärna vill fortsätta tro att vi är perfekta, genomkloka, goda och onåbara. Så när vi ställs inför tanken på att vi kanske inte alltid är det så slår vi bakut.
2015 mognade jag tydligen och kände mig redo för en ordentlig titt i spegeln. Genomgod, som om att en endaste människa föds till Moder Jord utan fel och brister. Utan att göra fel ibland. Kanske är det just självgodheten som är en av mina värsta sidor.
Jag är självgod. En besserwisser som i stort sett alltid tycker att jag har rätt, och som upplever mig själv som utsatt för andra attack till och med när jag själv attackerar.
Jag är sjukt dålig på att ta kritik. Så fort någon uppmärksammar mig på att jag har fel och brister på att jag har sårat dem, så slår jag het bakut och tycker att de är dumma i huvudet. Min ilska skadar andra människor, min ilska skrämmer barn, min ilska får de som jag älskar att känna sig mindervärdiga, värdelösa och korkade.
Jag förminskar människor jag älskar. Hur har jag inte velat se det? Hur har jag kunnat gå på i livet utan att försöka korrigera den här människofientliga sidan hos mig själv?
Jag är dålig på att kommunicera mina behov. Dålig på att berätta hur jag mår och vad jag skulle vilja att andra hjälpte mig med. Sen lastar jag de människorna som står mig nära för att de inte ser vad jag behöver. J
ag lägger mig i andra vuxna människors liv och val. Jag moraliserar och dömer och tycker ofta att jag sitter inne på sanningen om andras liv.
Jag är lat och gör alldeles för lite för andra människor som behöver någon som bryr sig.
Jag hotar människor jag älskar med att lämna dem om de inte gör som jag vill.
Jag har försökt kontrollera de människor jag älskar för att de inte ska försvinna ifrån mig.
Jag är i viss mån en förövare, jag bidrar med min överkonsumtion av jordens resurser till att människor svälter ihjäl på den här planeten, eller lever i svår fattigdom.
Jag utnyttjar andra människors liv, jag skiter fullständigt i att mina inköp på de stora svenska klädkedjorna och möbelvaruhusen bidrar till att människor i tredje världen får nöja sig med en minimilön om 300kr i månaden.
Jag är en bortskämd latmask. Det får räcka så, där fick ni en liten del av min byk. Vi ska stanna här, jag ska inte tråka ut er. Men jag vill bara berätta för er om det magiska som faktiskt skedde när jag äntligen hade svettats mig igenom det här fjärde steget och sedan lämnat över det. Alltså, läst upp listan med all min skit, med alla mina vidrigheter som jag har gjort under mitt liv. Delat allt det här ytterst unkna, skamsna, svarta med en nära vän som satt där och älskade mig för den jag var. Med alla mina fel och brister. Jag tror att det var där jag började läka på riktigt. Inifrån och ut. När jag fick syn på all min skit så kunde jag på riktigt börja tycka om mig själv. Jag gav mig själv tillåtelsen att slippa vara perfekt. Ingen är perfekt. Alla har en byk. Alla har någon gång varit maktberusade förövare. Alla har vi någon gång sårat och bedragit. Att våga titta på det, det är en del av nyckeln till lycka.
Självrannsakan innebär att vi står kvar och möter besvärliga och fula delar av oss själva, men också hos andra. Att vi känner på obekväma känslor, att vi bekänner att vi gjort fel och står i skuld och att någon annan har gjort fel och står i skuld gentemot oss. Vi kan hantera det, vi går inte under genom att titta på våra brister. Vi blir inte olyckliga deprimerade vrak av att sätta strålkastarna på allt det fula i oss. Tvärtom faktiskt. Bikten befriar oss, den får oss att verkligen vilja förändras. Att be om förlåtelse och gottgöra de som vi har sårat. Att laga det som vi har söndrat. Jag tror på att inte bara skriva tacksamhetslistor och listor över saker som vi gjort bra, om kvällarna. Jag tror på en daglig och oförskräckt självrannsakan, jag tror att förlåtelse är vägen till läkning. "
- Sanna Lundell
Vinter 2016