23:29:33
Att säga ja men mena nej.
Den där viljan som alltid styr en annars. Man gör det man vill och man tycker att det är kul.
Den finns där, OM den finns där. Men jag kan inte följa den, inte lyda den och heller inte gilla den. Den får mig att känna mig mindre, och sämre än jag varit förut.
Det är som att ena delen av mig är som vanligt, skrattar, lagar mat, älskar och vill.
Men den andra delen gör att det inte blir varken fullt ut eller bra.
Den andra delen förstör allting, den styr mig åt håll jag inte vill och den förstör hela mig.
Den delen trycker ner mig till ett plan där jag känner mig helt fel för hela omvärlden, för min familj och för mina vänner. Man är liksom ensam där nere och ser upp på alla som lever vidare, alla som skrattar och är där uppe. Alla som jobbar, alla som lagar mat och alla som orkar.
Någonstans är jag avundsjuk på folk som orkar, men å andra sidan så måste jag försöka intala mig själv att vi är inte på samma ställe. Vi har inte gått igenom samma saker och vi är inte ens på samma nivå. Och oj vad jag längtar tills jag kan slänga all jävla medicin åt helvete och gå upp på morgonen som en vanlig person och sätta mig vid min dator på kontoret och ta hand om ärenden. Det GÅR inte nu. Jag KAN inte. Det är det värsta, att känna att jag inte åstadkommer något, att jag inte kommer framåt. Men det är väl så det måste vara antagligen.
Det är så det måste vara nu. Ett tag till, men helvete vad jag ska må bra sen. Jag ska le och vara sådär vacker, som jag var en gång.
