JULIFANT

Hej vänner, sitter och kollar igenom anteckningar i mobilen om saker som jag kommer på att jag vill skriva om. 

Ett återkommande ämne är att värdera, prioritera och lyfta upp. Något som nämns ännu oftare i mina anteckningar är svårigheter att låta saker gå. Främst saker som man inte kan påverka, där är det superviktigt att släppa taget.

 

Tyvärr är det inte alltid dåliga saker man tvingas att släppa taget om. Det kan vara vänner, känslor och tillstånd man aldrig når. 

 

Ni vet när tiden inte räcker till till allt man vill göra? Ungefär så kommer det att vara hela livet tror jag. Man hör även pensionärer som man själv tycker har all tid i världen, man hör även dem klaga på att de inte hinner med.

Jag tror att det handlar mycket om vad andra anser att man ska göra och vad man skall prioritera. Det är där stressen skapas. Där är det superviktigt att man får känna själv, vad man vill hinna med och vad man vill åstadkomma. Det är där jag tror att många känner skuld, att det är där vi (ofta kvinnor, har jag en känsla av? Rätta mig gärna.) har problem helt enkelt. 

 

Vissa saker MÅSTE man ju prioritera, hur tråkiga de än är. Ni vet, skola och dess tillhörande läxor, måltider, socialt umgänge. Saker som för många är en självklarhet, men som inte alls är lika lätt för andra. Jag hade tillexempel väldigt mycket ångest under gymnasietiden, och ångest är VERKLIGEN ett tidskrävande tillstånd. Det är inte bara att sätta sig framför datorskärmen eller framför skolboken och plugga, det krävs så mycket mer än det. Det är bara det att allt det som krävs, det syns inte. Det sitter på insidan, och man kan bara känna det själv. Det är det jag försöker få fram här ikväll.

 

För ungefär 1 och ett halvt årsedan fick jag en sjukdom i magen som har påverkat mig massor. Jag tvingades att släppa taget om många tankar som ständigt oroade mig. Allt ifrån "kommer jag någonsin att kunna skaffa barn?" 

"Kommer jag att dö i förtid?" "Kommer folk förstå, kommer folk orka med mig när jag inte orkar?" och så vidare och så vidare. Jag frågade läkare tusen gånger vad JAG kunde påverka, om det fanns något som jag själv kunde göra för att minska smärtan eller främst för att bli av med skiten. 

Efter tuffa besked och tuff tid så märkte jag successivt att det spelar ingen roll, jag kan bara leva i nuet. Jag kan bara njuta av det jag har. 

Det tog på mina vänner, och många drog sig undan. Säkert mot deras vilja, men tusen gånger mer mot min vilja. Dock kunde jag inte finnas där på samma sätt, jag kunde inte träffas lika ofta. Att kunna gå till jobbet var krävande nog, och det var det jag behövde prioritera just då. Jag hade precis flyttat ihop med min pojkvän och behövde pengar och en fungerande vardag helt enkelt. Det är såklart något jag kan skaka på huvudet åt idag, för idag är jag en av de som förespråkar att alltid sätta hälsan i första hand. Mitt problem var dock att jag levde i förnekelse tillslut, "jag är inte sjuk, jag kan jobba precis lika hårt som alla andra, jag kan träna som alla andra och jag kan gå på krogen och hej och hå, precis som alla andra." Nej. Det kunde jag inte. Men jag ville gärna leva så, och gjorde därefter. Såklart jag förstår att folk drog sig undan en sådan tråkmåns som mig som aldrig orkade. Jag har tillexempel en vän som studerar utomlands som jag gärna hade hälsat på, och hade väl planer på att göra det. Hon tröttnade ju tillslut på mina lovord, och inte ens när hon var och hälsade på fann jag ork/tid att träffa henne. 
Jag förstår, förstår och åter förstår. Men jag är så ledsen att hon gav upp, för det var en mycket nära vän som var (ÄR) viktig för mig. Men som sagt, jag klandrar henne inte. För vet ni vad? Jag var tvungen att prioritera mig själv. Jag var tvungen att släppa taget. Hon har väl saker hon också bör prioritera, ni vet, alla har sin strid. 

 

Detta är bara mina saker som jag fick släppa taget om. Känslor, tankar och vänner. Men det finns ju tusen saker. Tanken att din älskade ska lämna dig, tanken att hen skall vara otrogen? Ja, det är saker man kan oroa sig för oändligt, och man kan försöka att få det att inte hända. Men vet ni vad, OM hen har intensionen att vara otrogen/lämna, då kommer hen att göra det, oavsett hur mycket du försöker att påverka hans beslut.

Man måste helt enkelt släppa taget om det man inte kan påverka. Se till att lägga krut i det du faktiskt kan påverka, prestationer och mål. Helst dina egna, hehe. 

En gång när jag hade en inre kris. Jag minns inte ens vad det handlade om. Min kloka storasyster sa då något tänkvärt till mig, som jag lever efter ännu idag. Hon sa: "Julia, detta är bara en av alla saker du kommer att vara med om. Låt det vara jobbigt, men låt dig själv släppa in nästa händelse och äventyr. Det kryllar av dem här i livet"

Att leva med tanken att ett tillstånd/känsla inte är för alltid är så skönt, man låter sig själv komma vidare och välkoma nästa kris med öppna armar, för man skall igenom dem, en efter en. Älskar henne lite extra för det hon lärde mig där när jag satt med rödsprängda ögon och grät i köket. Det hon sa har tillochmed fått mig att glömma varför jag var ledsen. SÅ skönt.

Det här med att släppa taget är helt enkelt något vi alla måsta lära oss. Det är en konst, man får öva, öva och åter öva. Var snäll mot dig själv i alla lägen. Det syns garanterat utåt och du blir säkrare i dig själv. En vacker dag kan du göra precis vad du vill, och vet ni, det kan komma att gynna både dig och någon annan, det är då vi lyckas.