JULIFANT

Ja, skrivandet är på g. Laddar upp massa ämnen i huvudet under dagarna som jag borde skriva om, men som jag sedan glömmer bort. Något som jag sent kommer glömma är iallafall att i fredags var en fin dag för mig. 

 

En gammal vän knackade på min dörr och där stod jag och drack vin och lagade mat till oss två. Vi hade planerat att ses i flera månader (kanske år?), men när vi satte oss ner i fredags så kunde ingen av oss komma ihåg sist det bara var vi två i ett rum. Bara vi två som delade med oss av minnen och nya upplevelser.

Varför detta är så speciellt är för att från den dagen som vi på riktigt började umgås så har vi varit oskiljaktiga. Folk började väl tilslut tillochmed misstänka att vi var tillsammans. Vi hade allt, alla helger ihop, gemensamma kompisar, gemensamma intressen, gemensamma hemligheter och gemensamt allt. Livet gick vidare och likaså gjorde vi, hon började på gymnasiet och sedan var det min tur att göra det. Jag flyttade otaliga gånger, och för varje gång blev det längre och längre bort. Jag vet inte vad som hände, om det var bådas vuxenliv som knackade på dörren, men ni vet hur det är. Helt plötsligt har det gått lång tid, och helt plötsligt har det hänt massor av grejer som man sedan måste få berättat för sig istället för att stå bredvid. Jag är idag ledsen för att jag lät det hända, att jag inte fick följa med på hela hennes resa som jag alltid hade gjort. Om någon gav mig ett quiz om henne hade jag fått alla rätt. Men så fortsatte det inte. Vi hade helt enkelt två helt olika vägar och ambitioner, men icke att förglömma, varje gång vi sågs så skrattade vi alltid precis som vanligt. 
Hon fick mig alltid att känna mig så glad, så lycklig och som om jag vore något. I den åldern vi var så underskattar man ofta sig själv men hon lyfte mig alltid till skyarna och det satte sina spår. Hon kommer alltid att ha samma plats i mitt hjärta som hon haft sedan dag 1. Min Marie. 

 

Hon har på något sätt format mig till en bättre person. Den jag var när jag var med henne var faktiskt en riktigt kul tjej. Vi kunde alltid skratta åt alla motgångar man stötte på, för vi var alltid två. När jag hade räls i 3 och ett halvt år var hon med mig i varenda detalj, och vi kunde skratta åt min fula tandställning som jag fick trä över huvudet varje natt. Vi kunde skratta åt mina kobenta ben, vi kunde skratta åt att någon av oss ofta gjorde bort oss framför folk. Vi skrattade åt allt och det gjorde allt så lättsamt. Allt var så himla lätt.

Men livet kommer ju alltid ikapp en dessvärre. Livet är tufft och man stöter på motgångar som kanske inte går att skratta åt, som inte går att skjuta upp till morgondagen. Livet kom ikapp för oss båda, och på den vägen är det. 
MEN! För att återgå till ämnet. Hon var hemma hos mig i fredags och vi fick äntligen prata om precis vad vi ville. Vi fick äntligen komma tillbaka till dit vi var förut. Och denna gången, denna gången tänker jag inte låta något komma emellan. Inte ens livet. 

Love you bästa kompis!