21:37:39
Att bli kastad runt.
..ja, det har vi säkert olika uppfattningar om vad det kan vara.
För mig var det att under flera års tid aldrig ha en fast och säker plats.
Blivit kastad omkring mellan föräldrar, mellan vänner och främst inuti mig själv.
Hade tänkt att inte skriva alls om det här, men sedan kom jag på att det är min blogg och jag skriver vad jag vill, det jag känner och det jag tycker, för det kan ingen någonsin ändra på.
Jag har lovat så många vänner att alltid finnas där, och de har lovat mig detsamma. Skulle inte säga att jag ens är bekant med hälften av de människorna idag av olika anledningar. Det är ett stort moment i yngre tonår, det där med vänner. Att räcka till vad gäller allt. Hänga med i svängarna liksom. Det hade jag jättesvårt med, tills jag upptäckte att för ett tag var jag mitt i svängarna, att det var mig folk skulle hänga med. Det märkte jag såklart inte förrän den tiden var över. Då var det min tur att hänga med igen, förstå alla vänner och bevara den intakta. Det kändes verkligen som att hela livet gick ut på popularitet och vilka kläder man hade, vilka fester man gick på och vem man hade hånglat med. Det var svårt att leva upp till standarden, frågan är, såhär många år efter, om någon höll standarden?
Man ville hur som helst ta över världen och man kände sig ensam bland all kallhet hos de vuxna som man trodde bara ville åt en på insidan, ens djupaste och känsligaste hemligheter. Såhär i efterhand önskar jag att jag tydde mig mer till vuxna, jag tror att jag hade haft stor nytta av det.
Jag tappade all tro på det mesta vid sju års ålder, alla mina drömmar om att bli prinsessa eller pippi långstrump försvann. Det största och finaste som fanns i hela mitt liv tog slut, och att få det bevisat i så ung ålder har präglat mig massor. Jag talar såklart om mina föräldrars skilsmässa. Deras kärlek var det som höll vår familj samman, och när det tar slut mitt framför ögonen på en, då finns det inte mycket som en sjuåring kan se fram emot. Två julaftnar och två kalas, det var såklart något jag bara sa, för att göra klart för lärare och kompisar att jag mådde bra. Totalt ljug såklart. Tror att alla "skilsmässobarn" kan känna igen sig lite där.
Mina vänner kom längre och längre bort när jag vred mig inåt. Jag blev nog rätt konstig. Jag halkade efter och hade 0 koll på vad som hände på mellanstadiet, jag visste vilka som var coola och vilka som inte var det. Någonstans utanför dessa cirklar stod jag och bara tittade på.
Tron på något stort tappade jag ännu mera när jag blev kallad till kuratorn på skolan. Som jag faktiskt öppnade mig för, jag berättade såklart inte det som egentligen tyngde mig. Att jag var ett oskrivet blad som egentligen bara var sönderkladdat av frågor utan något som helst svar.
Dagen efter kom min dåvarande mattelärare och tog tag i mig och sa "Jag hörde att du vart hos kuratorn gällande skilsmässan, det var väl skönt?"
Då blev jag ännu mer inåtvriden. Varför skulle jag lita på någon som bara blottade mig inför någon annan. Nej, mina känslor skulle stanna och ÅTER stanna inuti mig. Aldrig någonsin skulle någon få veta vad jag bar på. Vilka frågor och all skuld.
Jag vet egentligen inte vem jag ska klandra. Inte mig själv, jag var bara ett litet barn. Heller inte mina föräldrar, hur sköter man en skilsmässa snyggt liksom? Näe, jag trodde att mitt liv var skrivet i sten. Många vuxna runt omkring mig såg på mig med huvudet på sned likt "Vad ska det bli av detta arma barn?"
När jag blev äldre blev jag kastad omkring för jag visste inte vart jag hörde hemma. Vi flyttade omkring, nytt ställe oftare än någon annan jag kände. Jag skämdes så. Vi hade alltid en härlig atmosfär hemma, våra kompisar trivdes med att vara hos oss. Det var avslappnad stämning och min mamma var så rar. Hon berättade ofta hur mycket hon tyckte om att jag var olik mina vänner, att hon var glad att jag inte kallade henne för fitta eller för hora, så som mina kompisar då tilltalade sina föräldrar. Pappa hamnade på något vis längre och längre bort. Även om vi bodde bara några kvarter ifrån varandra, även om jag bodde där varannan helg. Jag skämdes så för att jag hade föräldrar på olika adresser. Jag var livrädd för den dagen jag behövde förklara att de inte längre älskade varandra, och jag trodde till 100% att det hade med mig att göra.
Pappa blev sedan min hjälte, och är fortfarande. Både mamma och pappa. Skulle inte byta dem mot något i hela världen. (såklart?).
Hur som helst. Jag var så vilsen, och det satt i så länge. Jag minns en lärare på gymnasiet tog tag i min höga tofs på huvudet och lade fingret under min haka och lyfte min blick mot hennes. Jag var ängslig för jag hade skoskav som gjorde så ont. Och hon virade en slinga av mitt hår och lade det bakom mitt öra, och frågade mig "Du vet att det var 10 årsen dina föräldrar skilde sig?"
Vad hon menade med det förstår jag fortfarande inte, jag var ju nere för att jag hade skoskav haha. Men djupt inne satt ju fortfarande de där frågorna och all den där skulden även om jag inte alls tänkte på det i den utrsträckning jag gjort innan. Någonstans där fick jag nog. Jag ville inte bli kastad mellan min hjärna och mitt hjärta. Jag ville lära mig att acceptera och lära mig att släppa taget, men främst att gå vidare.
Idag sitter jag här i min soffa, med en katt på varsin sida om mig. En sambo som snart kommer innanför dörren spänd på att se hur mitt hår blev efter färgningen idag. Och jag är spänd på att få se honom. Mitt livs kärlek.
Jag sitter här och vet om vart jag står, vart jag har mina vänner och min familj. Jag vet vart jag har mig själv.
Jag har äntligen en fast och säker plats.
(Sen har livet alltid sina mindre ljusa stunder såklart. Men utan dalar, finns heller inga toppar.)
Puss på er mina fina