JULIFANT

Det är ju, som alla vet, väldigt viktigt att vara själv ibland. Och bara för att man är själv, behöver det inte betyda att man är ensam. 

 

Igår och idag har jag upplevt en ny typ av ensamhet, som jag aldrig någonsin känt förut. Jag hade människor i rummet, men jag kände mig så ensam ändå. Som allt skedde runt omkring mig och jag bara stod och kollade på. Att allt som var mitt stod stilla. 

 

Jag vill kunna vara själv utan att vara ensam. Innan så älskade jag det. Nu blir jag rädd och skör så fort jag är själv, och då kommer tårarna som inte kan hejdas. Jag vet inte ens varför längre. 

 

Hade egentligen bara velat sova. Ni vet, wake me up when it's all over-känslan. Det är ju bara det att det är bara jag som kan få det att gå över. Att kämpa med vardagssysslor och kämpa med livet. Det slår mig hela tiden hur ofta jag vill säga saker, men aldrig gjort det. Typ berätta för min familj och mina vänner hur mycket de är för mig. 

Det är ju på grund av människor runtomkring sig som man gör allting egentligen. Iallafall jag. Jag hade kunnat stå ut med mig själv i vilket skick som helst. Men det vet jag att det hade inte mina vänner och min familj gjort. Därför kämpar jag. Jag ska komma ur denna onda, svarta, hemska, elaka och oändliga tunneln. 

 

Det tar så lång tid att få hjälp. Det som är skönt mitt i all kaos är att jag faktiskt har den tiden. Jag är bara 21, jag har inga barn, så jag har tid att hjälpa mig själv. 

 

Och det som jag längtar efter mest av allt är få rensa. Få rensa bort allt ont och allt vidrigt som varje dag ligger där och gnager. Tankar, minnen och känslor. De skall aldrig få raderas, men jag ska lära mig att istället stärkas och inte tryckas ner av dem. De är ju en del av mig, och skall också bli grunden till hur jag skall leva mitt fortsatta liv. 

 

Ja ni hör ju hur djupt det är denna lördag förmiddag. Igår berättade en snäll själ för mig att hon vet att det känns oändligt, men det kommer inte alltid att vara så. Det kommer ett slut. Det var så himla skönt att höra. 

 

I veckan hade jag långa telefonsamtal och sms-konversationer med mina föräldrar. Alltså kan man få finare ord än "Oavsett hur ensamt och tomt det är så är du aldrig ensam älskade Julia." Det som är skönt är att många tårar är av lycka också. 

 

Till något av det svåraste. Hur förklarar man för någon att det inte handlar om dem? Exempelvis, det är inte MED honom jag är olycklig, det är med mig själv jag är olycklig. Hur får jag folk att orka vänta på den Julia de känner? 

Det enda jag kan säga är att; snälla orka vänta, för jag kommer tillbaka. Snart.