JULIFANT

 

 

Hej.

Nu var det superlängesedan, och varför skall ni få veta nu. Jag har nämligen inte själv vetat om det och därför inte kunna sätta ord på det. Men:

 

Ni vet när ni har något asjobbigt att göra, typ en tenta, ett viktigt tråkigt möte, träffa någon du avskyr. Osv osv. Något jobbigt helt enkelt. Så känns allting för mig just nu. Att gå på fest, att gå till jobbet, att träffa folk. Jag håller helt enkelt på att krascha. Krascha totalt. Jag orkar verkligen ingenting längre, och varje gång jag möts av en svår fråga eller möts av en oväntad arbetsuppgift så bara svartnar det för ögonen och benen viker sig. Hela halsen och bröstet fylls av röda märken och ett ord till och det brister för mig. Ångest, som det också kallas. 

 

Det blev för mig väldigt tydligt förra veckan, en incident på jobbet som gjorde att jag skrek och grät och alla andra gick oberörda. Jag tänkte "vad är det för fel på dem?!" som inte reagerar. 

När jag kom hem och grät i min sambos famn, så slog det mig. Det är ju inte dem, det är ju JAG. Det gjorde så ont att inse att det är inte de som är känslokalla, det är jag som är svag. Det brister för minsta lilla och jag vet inte vart jag har mig själv. Därför måste jag nu spara på mig själv, för jag saknar den Julia som fanns för ett tagsen. 

 

Jag har alltid förespråkat folk runt omkring mig att ta vara på sig själva, att alltid sätta hälsan i första hand. Att vara rädda om sig. Någonstans har jag tänkt att det inte gäller mig, för jag är ju jag. Jag var den starka som alltid ställde upp. Men nej, nu har jag fått det bekräftat att även jag behöver tänka om och inse att man faktiskt behöver stanna upp och andas för att inte tappa sig själv. 

 

Jag måste ta tag i det nu. Jag måste måste. Och jag hörde idag att få depression är lika vanligt som att ha Facebook. Det händer oss alla någon gång i livet. Jag vet inte om jag är där, men jag kommer definitivt att landa där om jag inte tar tag i mig själv och stannar upp. Det är som att allt jag trodde jag lämnat bakom mig, nu åter igen jagar ikapp. Jag är inte färdig, jag har inte bearbetat klart. 

 

Om jag inte åkte till London i övermorgon så hade jag kraschat totalt. Det har varit något att se fram emot och allt har varit en transportsträcka dit, och jag tror att det någonstans vart min räddning. Att få komma iväg, lämna allting här hemma. Jag har allt jag behöver, förutom det allra allra viktigaste; mig själv. 

Jag vet inte vart jag tappade det, men jag vet att jag kommer ikapp. Jag behöver bara pausa ett tag. 

 

Och även om jag är nere på botten, där vi alla hamnar någon gång. Denna gången inte av ett trauma, inte av någon specifik anledning, bara det att vi alla är där någon gång. Jag har inte ens mycket runt omkring mig, men bara tanken på planering och framtidsplaner får mig att vilja gråta. 

 

Det är som att jag faller i gropar som någon redan grävt, som att jag har en kamp med hela världen. Har fått känslor att hela världen är emot mig och vill mig illa. "Rara snälla julia" tänker jag alltid. "Varför skulle någon vilja mig illa?". Eviga frågor som jag ställer mig, men så hittade jag svaret när jag låg där i famnen och grät. Ingen vill mig illa, förutom mig själv. Det är JAG som är elak mot mig själv, och det är som att jag har ett krig med mig själv som jag aldrig kan vinna, och ger därför upp, fler gånger om dagen. Det är då det kommer, då marken under mig försvinner och allt snurrar för några sekunder. Hjärtat slår fel och andningen går fel och det slutar med ett mental breakdown. 

Jag ska sluta kriga med mig själv och istället bli kompis med mig själv, sluta vara så jävla elak mot mig själv jämt och ständigt. Jag är bra nog, jag måste bara förstå det själv. 

 

Hur tar man sig upp då? Jag har ingen aning. Men idag hörde jag några kloka ord som jag tänke avsluta med: